När jag var på andra skedets teorilektion i bilskolan minns jag när dom visade en video på vad som händer när en bil kör mot ett träd i olika hastigheter. 80 km/h var farten man skulle ha för att det skulle orsaka säker död. Jag har tänkt på den videon rätt ofta när jag kört på motorvägen, speciellt på somrarna när man får köra 120. Det är 40 km/h snabbare hastighet än vad som skulle krävas för dödskrock.
För en tid sen hade vi en föreläsning i skolan då en rullstolsbunden kille i 25-års åldern kom och berättade vad han hade varit med om. Under sitt abiår hade han krockat med bilen, legat på sjukhus i ett par år och inte över huvudtaget kunna röra sig själv. Nu hade han lite styrka i ena handen och hade fått komma på egna knep hur han t.ex. får på handskar m.h.a. tänderna. Minns att jag hade svårt att kämpa emot tårarna under den förläsningen för att jag tyckte att det var så orättvist att någon som just hade fått sitt körkort och borde ha ungefär bästa tiden i sitt liv behövde gå igenom något sånt, och att bli tvungen att bli sjukpensionerad som 24-åring. Nå, igår hade det kunnat vara jag.
Jag och Nina startade mot praktiken lite över sju på morgonen, som vanligt. Jag körde och Nina satt bredvid, som vanligt. Det var plusgrader ute och jag tänkte att jag äntligen inte behöver vara så rädd mera när vi kör på motorvägen (jag är alltid sjukt rädd att köra på motorvägar när det är halt). Vi hann köra på motorvägen i ca 5 minuter och befinner oss i mittersta filen av tre när jag ser att bilen som är i filen bredvid oss på högra sidan börjar blinka och tänker byta fil fast den är jämsides med oss. Innan jag vet ordet av kommer bilen rakt mot oss och jag försöker väja men det smäller. Jag inser att vår bil kommer att hamna rakt in i räcket och min sista tanke var vad det sa i bilskolan om att krocka i 80km/h farten.
Jag trycker bromsen i bottnen under den där sekunden men det fanns inget mer jag kunde göra. Bilen far rakt in i räcket, jag smäller armen i ratten och huvudet i rutan och hör hur Nina skriker. Bilen far runt ett varv och smäller ännu in i bilen som tvingade oss ut från filen. Efter tre smällar stannar bilen mitt på motorvägen och jag var helt säker på att vi skulle dö då, och det hade vi antagligen gjort om det inte var så långt avstånd mellan oss och bilarna bakom att de hann bromsa.
Vår bil, eller nå, det som fanns kvar av bilen, stod mitt på motorvägen och jag började gråta och skrika för jag kunde inte förstå att det som just hade hänt verkligen hade hänt oss. Hörde i bakgrunden att Nina ringde polisen och efter några minuter kom någon som hade stannat och hjälpte mig ur bilen. Satt på räcket vid motorvägen och stirrade på den söndermosade bilen, trafik-kaoset och överallt hördes röster som pratade om 112. Föraren som hade bytt fil rakt in i vår bil kom och försökte förklara något om att det inte var dennes fel utan att motorvägen var så dåligt planerad och bla bla. Jag orkade inte lyssna utan bara satt där och önskade att allt var en hemsk dröm.
Först kom ambulansen, sen kom brandbilen och sen kom polisen. Polisen förde bort andra föraren och förhörde mig och Nina i ambulansen, och kom efter en stund tillbaka och sa att föraren har erkänt att denne inte såg efter före denne bytte fil och så berättade polisen att det är den andra föraren som är skyldig till hela krocken och att jag och Nina nu kommer att föras till sjukhuset.
Ambulansen förde oss först till Hartmans sjukhus och därifrån skickades vi vidare till Tölö sjukhus. Jag bärdes runt i en stol men Nina gick själv så jag tänkte att allt var bra med henne. När läkaren hade undersökt oss ordinerade han några prover och skickades iväg oss på olika röntgen, och när jag kom tillbaka låg Nina där plötsligt med nackstöd. Efter några timmar fick jag höra att jag hade klarat mig med en bula i huvudet och blåmärken på armen, men att Nina möjligtvis måste stanna kvar över natten på grund av att kotorna i hennes nacke inte var på plats.
Och den känslan, exakt den känslan jag upplevde när jag hörde det, är orsaken till att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna sätta mig bakom ratten igen. Jag vet att det inte var mitt fel men det var ändå jag som körde och det känns som att det hade varit på mitt ansvar om hon hade fått några bestående skador. Nu är som tur båda hemma och mår bra med tanke på omständigheterna, men tänk om det nångång är mitt fel att en krock sker och det händer något till de som sitter i bilen jag kör? Eller om jag kör in i någon annan och någon av dem blir allvarligt skadade? Allt som krävs är ju ett litet misstag. En enda liten sekund kan förändra ens liv för gott, som killen i rullstolen. Vi kunde ha varit döda nu på grund av en så jävligt onödig orsak att den andra föraren inte kollade döda vinkeln. Tänk, en enda blick. En sekund är allt som krävs för att allt ska förändras.
Orsaken till att jag skriver det här är att det finns så himla många idioter i trafiken, och även om jag vet att bilolyckor är misstag kunde så många misstag undvikas om folk bara kunde följa hastighetsbegränsningarna (de finns ju där av en orsak, inte för att jävlas), ALLTID ha på sig säkerhetsbältena, sluta peta på sina telefoner när de kör och absolut inte sätta sig bakom ratten om man är alkoholpåverkad. Om inte för sin egen skull, så för alla andras som man kan skada. Och på grund av alla som kör utan att följa trafikreglerna, så snälla snälla kolla åt vänster fast det egentligen är ni som har förkörsrätt, för man kan aldrig veta. Om du har grönt ljus och någon idiot kommer körande mot rött hjälper det inte hur bra kusk du än är. Kom ihåg, en enda blick är allt som krävs.
Ta hand om er och var försiktiga i trafiken ♥
http://niini.blogg.se/