Det här är jag
Jag sa ju att jag skulle börja visa lite mer i bloggen av vem jag egentligen är, och istället för att fylla i någon lista med en massa frågor som många andra gör, så tänkte jag helt enkelt göra ett det-här-är-jag-inlägg. Spontant skrivet och rakt från hjärtat, en massa random text om vad som gör mig till mig:
Den här bilden känns riktigt som jag: råddigt hår och ett leende på läpparna. Många beskriver mig som någon som är väldigt glad, men jag själv skulle beskriva mig som någon som är väldigt allting. När jag är glad är jag väldigt glad, men när jag är arg ryker det ur öronen, när jag är nervös droppar svetten och jag vill svimma, när jag är ledsen ligger jag i sängen och gråter medan jag slevar i mig glass, när jag är taggad hoppar jag omkring och dansar och sjunger och när jag frustrerad vill jag riva ner tapeterna. Ungefär så. Jag känner med andra ord väldigt starkt, och väldigt ofta. Jag tänker och tycker också väldigt mycket, kanske lite för mycket ibland. På tal om för mycket, så bryr jag mig också lite för mycket ibland och hänger kvar i det förflutna lite för ofta. 
Även om jag är bubblig, högljudd och möjligen lite översocial så har jag även en väldigt allvarlig sida och jag älskar att diskutera djupa saker (någon som vill prata om var universum tar slut, vad meningen med livet är eller om vi verkligen existerar? bara att rycka mig i ärmen!). Jag är den folk ofta öppnar sig för, och när jag väl får höra något jag inte får säga vidare så kan man lita på att jag håller det för mig själv. Ändå är det ganska få som egentligen vet speciellt mycket om mig, jag är nämligen väldigt försiktig när jag väljer vem som får veta vad om mig. Låter kanske lite konstigt med tanke på att jag är en ganska öppen person, men för mig är det är stor skillnad på att berätta saker och verkligen berätta saker. 
En av egenskaperna jag uppskattar mest hos mig själv är min humor och min förmåga att kunna skratta åt mig själv. Det är väldigt få saker jag tycker är pinsamt, och jag har inga problem med att skämta om mig själv. Min humor, mitt sätt att skämta och att jag inte är rädd att säga mina åsikter trots att de inte stämmer överens med vad resten tycker, tror jag dock kan ha lett till att många får ett intryck av mig att jag är en "lite dum blondin". Men, sanningen är den att jag faktiskt är ganska smart, om man nu får säga så om sig själv. Få saker jag gör är ogenomtänkta, och jag klarar mig i de allra flesta situationer. En ogenomtänkt sak jag ändå kan erkänna, är att jag ibland talar före jag tänker, vilket är något jag försöker träna bort. 
Jag har alltid haft lätt för att få nya vänner, och en av orsakerna till det är säkert att jag älskar att träffa nya människor. Tur är också det, jag har nämligen fått "börja om mitt liv" hela tre gånger när jag flyttat till en helt nya städer. Första gången jag flyttade genom halva Finland var jag 13 år, och jag har många gånger fått frågan om det inte var jobbigt att byta skola när man skulle börja åttan i högstadiet, men nix, jag tyckte faktiskt inte det. Istället tyckte jag mest det var roligt att få börja i en skola där jag inte kände någon, och jag minns ännu också när jag ställde mig framför klassen i Vasa för första gången och sa "Hej jag heter Daniela, och jag har flyttat hit från Esbo och ska börja i er klass på hösten". Samtidigt kollade jag mig runt i klassen och tänkte tyst för mig själv "henne ska jag bli kompis me, hon ser kiva ut, dom kommer jag säkert bra överens med". Och ja, bra gick det ju. 
Jag har aldrig haft någon sån där talang, så där som när vissa är skitbra på att sjunga, rita, räkna, skriva eller springa, utan jag har liksom alltid varit halvbra på det mesta. Man kan väl säga att min talang i så fall är att kämpa, och ibland känns det som om någon osynlig kraft väljer att låta just mig gå igenom en massa jobbigt bara för att jag klarar av det. Har fått gå igenom ganska mycket på mina 23 år, och även om jag ofta tänkt "varför jag" så kan jag nu konstatera att det idag är en väldigt stark tjej som skriver här på andra sidan rutan. Stark, men rädd. Ja, jag är faktiskt rädd väldigt mycket. Önskar ofta att jag vore modigare.
Mina nära och kära är verkligen det allra viktigaste i mitt liv. Jag hatar att vara osams med någon jag tycker om, men såklart händer det nu som då att man ändå bråkar med sina närmaste. I de fallen så är jag så himla envis och har svårt för att säga "förlåt, det var jag som hade fel" (även om det såklart oftast inte är jag som har gjort fel ;)), men ibland borde man bara lära sig att säga förlåt ändå ifall man bråkat om någon onödig sak. På tal om förlåt, så kan jag förlåta, men har svårt att glömma. Om någon verkligen gjort något dumt och svikit mitt förtroende ordentligt, så är det oftast kört och jag har så himla svårt att börja lita på personen igen.
Jag kommer nog aldrig att nöja mig och jag kommer alltid att gå min egen väg. Jag lever ofta utanför mig bekvämlighetszon för att uppnå mina drömmar och jag påminner mig själv dagligen om att ens drömmar är något man ska kämpa för, även om det oftast vore lättare att låta bli. På tal om att låta bli eller gå all in så är jag en ganska "allt eller inget" person. Gör jag något vill jag göra det ordentligt, annars kan det lika gärna vara. Går jag och tränar så vill jag träna hårt, har jag inte tid att skriva ett "ordentligt" blogginlägg så skriver jag hellre inget alls än slänger ihop något snabbt, ordnar jag en fest så ska allt från musiken till programmet vara färdigt uttänkt, och städar jag så städar jag minsann från golv till tak. Okej, kanske lite överdrivet, det är ju inte ALLTID så, men ni fattar pointen.
Avslutningsvis kan jag beskriva mig själv med tio ord: Sprallig, känslig, envis, målmedveten, ospontan, utåtriktad, flitig, stark, rädd och omtänksam. Ja, det här är jag, och och trots att jag är 23 år får jag fortfarande ofta påminna mig själv om att jag är bra just för att jag är jag. Jag har accepterat att jag aldrig kommer bli en människa som alla tycker om, men jag har också insett att huvudsaken är att man lär sig att tycka om sig själv, och det om något är något att kämpa för!
så fint hår du har!
Svar:
Daniela
Joanna- 8 Självmordsförsök senare- Livet med Aspergers syndrom och Bipolär sjukdom
http://familjeliv.se/blogg/domkallarmighannes
fina bilder
Svar:
Daniela
intressant inlägg! :) <3
Svar:
Daniela
Kul inlägg! Och va fin du är! ^^
Svar:
Daniela
Kul att läsa, känner igen mig på flera punkter och speciellt i det där att känna starkt, tänka mycket och hänga kvar i det förflutna :)
Du är förresten alldeles extra vacker på sista bilden! :)
Svar:
Daniela
Kul inlägg :)
Svar:
Daniela
http://merakibeauty.se